ONDAPiNGViNEN

Eftersom det är någon form av träningsläger (f.d. Boris-veckan reds. anm.) den här veckan så har vi alltså tränat varenda dag mellan sju och halv nio. Förutom igår när Micke Johansson kom och skulle agera gästtränare, då tränade vi i TVÅ och en halv timme. Jag har aldrig känt mig mer obegåvad än då.
Okej, det var inte så ansträngande fysiskt men det var nästan bara nya grejer som vi aldrig för hade hållit på med så det var ganska frustrerande. Jag hade glömt bort hur tjurig jag blir ibland över vissa saker, som koordinationsövningar som jag inte kan. Det måste vara det mest frustrerande man kan utsätta sin hjärna för.
Jag tror att han måste ha tyckt att vi var värdelösa, men han får väl tycka det.
För såvitt jag vet så var vi, om än inte det bästa och mest tekniskt skickliga laget, ett av de fem bättre.

Jag märker att det här håller på att bli ett inlägg bara om basket, och så kommer det att få förbli.
Det är bara två träningar kvar innan matchen på lördag (sista chansen att vinna mot Brooklyn), vilket på sitt sätt känns lite vemodigt men också skönt.
Ni kan ju gissa att jag tycker att det är rätt skönt att inte behöva träna varenda dag, och det har ni ju rätt i. Att inte behöva vara tvungen att kasta (uräkta uttrycket) bort hela kvällarna på en liten träning som man ändå bara springer omkring och fryser på. Men nu får ni inte tro att jag inte gillar att träna basket längre, tvärt om, jag tycker fortfarande mycket om det. Det är bara det att jag är less på att det är så kallt, sommaren bara försvann som genom ett trollslag.
Men åter till det vemodiga. Det vemodiga kommer in när man inser att efter den här veckan är det bara två veckor kvar av lovet och det verkar inte heller bli något varmare än det är nu.

Nåja, nog för mig.
Adjö.